Pga min situation så känner jag ändå att jag behöver jobba... och då jag tänker att antibiotika gör en bra så jobbade jag i måndags... eller försökte... gick fram till lunch. I tisdags blev jag hemma. Provade igen i onsdags o kände att de va hanterbar men så snart jag kom hem slog de till igen så så snart ungarna hade fått mat i magarna så däckade jag på soffan. Torsdag orkade jag bara fram till lunch igen o insåg att antibiotikan nog inte funkar som den ska så jag bokade en akuttid.... 

Hon tyckte de lät bättre på lungorna men då jag med av en sån smärta som jag aldrig upplevt förut o knappt kunde röra mig utan att gråta av smärta så höll hon med om att antibiotikan inte lyckats bekämpa bihåleinflammationen. Så nu har jag ätit mediciner o sprayat nån nässpray o tagit mollipect i en vecka... o ska visst fortsätta i 10 dagar till... 

Jag tycker det här är så galet jobbigt... inte det faktum att jag är sjuk (även om smärtan i panna o bakom ögonen stundvis är brutal) men att vara borta från jobbet... o att inte veta hur jag råddar runt ekonomin de kommande månaderna är sjukt påfrestande psykiskt... inte så att man har mindre räkningar eller att vi behöver mindre mat... och när jag dessutom vet att jag inväntar en operation med efterföljande sjukskrivning... nä fy va jobbigt de e just nu... 

Sen att barnen inte fått nån direkt mys o mammatid denna vecka heller känns ju i mammahjärtat... har varit så trött o haft så ont... måtte det vända iom denna kur nu så jag får återgå till o vara mig igen... denna trötta ynkliga o ledsna person jag är nu vill jag inte veta av igen... 

Ta hand om er o njut av livet... och ska ni nånsin få lunginflammation så nöj er med enbart det... att lägga till bihåleinflammation va dumt... 

Har ju som ni vet levt med cellförändringar i mer än 4 år nu och för några veckor sedan ringde min läkare och sa att de va dags för en operation nu. 

Hysterektomi... 

De vill ta bort min livmoder.

Jag är helt klar med barnafödande så inga problem egentligen. Och efter denna operation hoppas jag att oron försvinner. Och riskerna för att cellförändringarna ska övergå i cancer med.. 

Men vägen dit är lång... Vi pratar en sjukskrivning på 2-6 veckor och då gäller det att inte bära tyngre än 2 kg.... 2 kg!!

 Kan alltså inte ens köpa hem mjölk o kaffe själv på en månad.... 

Barnen... hur ska jag klara o hjälpa dom med allt vad gäller vardag... visst nu är dom ju stora nog o klär sig själva osv men småsakerna.. 

Tvättstugan... Hur ska jag kunna tvätta om jag inte får bära...  

O ekonomin sen... den skrämmer fan skiten ur mig... Hur ska man få ihop allt... 

Det är bara skitsaker  egentligen men som ensamstående 4 barnsmamma så tänker man för mycket... försöker se positivt på det hels, jag menar inga preventivmedel, ingen hoppsan o ingen mens... Bara önska vi kunde snabbspola lite så jag kan lägga detta bakom mig nu.