3 mån sen ingreppet

Känns lite som ett bakslag då jag upplever lite mer svullnad just nu... behöver röra mer på mig nu... blivit mycket hemma o styra efter flytten som va den 1 maj. 

Kommit i ordning rätt bra nu, även om vi inte är helt klara ännu... Lite hyllplan o backar ska införskaffas så leksakerna har sin plats. 

Men i går va de 3 mån sen ingreppet så jag tänkte de va läge för en bild. 

Har ju gått upp en del de sista halvåret... slutade röka 29 okt, blivit kär o nu sambo... Ja ni vet ju hur de e...men snart ska jag ta tag i de... långpromenader o framåt sommaren ev prova jogga lite lätt. 
Ta hand om er 

2 mån efter muskeldiastasoperation...

Och 1 år sen hysterektomin. 

Rätt coolt egentligen vad kroppen klarar. Jag menar 4 barn varav 2 samtidigt... kejsarsnitt -14, hysterektomi -19 och muskeldiastasoperation -20... 

Inte konstigt man är o varit trött i rygg o haft krämpor. 

Längtar till jag får börja jogga igen nu... läste 6 mån nånstans men tänkte prova lite typ om nån månad eller 2... 





Måndag

På fredag är de dags att gå tillbaka till jobbet. 


Lite nervös för hur kroppen ska hålla en hel arbetsdag men känns bra med en mjukstart... 1 dag o sen helg... 



Efter ryggskottet jag fick i fredag har jag insett att lagom är bäst... blir lätt för mycket, för tungt, för länge när jag bestämt mig för nått... lagom ansträngning gäller nu... vad nu lagom e 😂🤣


Efter op + Ryggskott

Hade ju som jag skrev EDA i 2 dygn efter operationen. Det var otroligt skönt måste jag säga då den värsta smärtan efter hysterektomin varade i ca 1 v. Det vill säga den tid man helst inte ville röra sig typ alls... 
V 2 hade man ont och v 3 ont men hanterbart o v 4 var de vila o återhämtning... 

Att få slippa 2 dygn med den värsta smärtan va ju lyx. Kunde ju va uppe o gå redan på kvällen. O dessutom trevlig medicin som tar bort de värsta med. Tacksam att de finns men drar mig för att ta dessa. 

Dock otroligt glad att jag hade sådan medicin hemma nu i helgen. I fredags stod jag o Jennifer o fixade en överraskning till Mathias. 
Sen slog blixten ner i min rygg... herre jävlar vilken explosion... Ryggskott. Mitt första... vidrig smärta. 

Visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. Stackars barn så nervösa, osäkra o rädda de blev innan jag lyckades förklara vad som hänt. 

Så när Mathias o hans brorson kom hem med maten så låg jag halvdöd i soffan o ville bara gråta. Haha, helt sjukt.. 

Lördagen åkte Mathias till jobbet o sen till sthlm o hjälpte en kompis att flytta... fick be min mamma komma hit o hjälpa mig för jag hade inte klarat mig själv ett dygn med 4 barn. Tack mamsen. Älskar dig. 


I går åkte barnen igen o jag kände hur matt jag va... jisses vad smärta tar energi. 

Nu laddar jag upp igen då jag idag kan gå utan att smärtan strålar genom hela kroppen. Några småhugg/låsningar men hanterbart. På fredag börjar jag jobba igen efter 1 mån sjukskriven. Ska bli skönt att få en normal vardag igen. O tur i oturen att ryggskottet kom under sjukskrivningen för när detta är över vill jag inte va hemmamed pga smärta. Eller sjukdom. 

Vet inte om ryggskottet var en reaktion av kroppen efter op med tanke på dennes omfattning. Använder plötsligt muskler som inte fungerat som de ska på mååånga år. Nu jäklar ska jag bygga muskler. Nu ska jag äntligen träna så som jag velat men inte haft stabilitet o ork till. O med ork menar jag inte soffpotatis, utan att min rygg faktiskt inte orkat. 
Nu jäklar ska jag bli stark. 

Ta hand om er. 

Han o jag <3

Efter 2 1/2 år separerade så hittade jag o tvillingarnas pappa varann igen. 

Är så himla kär o lycklig.





Länge sen...

Jisses vad tiden går. Över 6 månader sedan ingreppet. 

Det hela gick bra.. höll på att dö av tristess hemma i soffan men vänner o familj kom o pigga upp ganska bra så sällskap hade jag ju ofta. Men man kan inte föreställa sig hur handikappad man blir med avskurna magmuskler... 
Fick ju åka hem dagen efter operationen, med endast 4 morfintabletter... räckte i 2 dar sen fick jag åka upp till avdelningen o hämta ut mer. O värken höll i sig ordentligt i två veckor o v tre va jag klart nedsatt o begränsad i all rörelse. V 4 gick jag lite promenader o kunde stå rakryggad. Efter 4e veckan började jag jobba men blev inte heltid de första dagarna då smärtan o stelheten tog över.. 

Nu är de som sagt över 6 månader sedan..  Det ingrepp som jag fortfarande inte vet om det lyckats. En överläkare från gyn ringde mig några veckor efter operationen och meddelade att provsvaren hade kommit. 
Det visade inga cellförändringar. Inga alls i hela livmodern. Så sa hon att jag skulle bli kallad på nya cellprover o provtagningar i september... nu är vi i oktober o jag har fortfarande inte fått nån kallelse... 
Bad dom via 1177 att återkomma med ett besked om tid o skrev in läkarens namn. Hade ju helst pratat med henne då hon lovade att försöka få en tid till mig i augusti då jag är brutalt trött på denna väntan o oro. 
fick ett meddelande av en sköterska att jag minsann fick vänta på min tur o att det är långa köer...... HALLÅÅÅ?!  

Jag har levt med cellförändringar i över 5 år nu o vill veta.... vänta på min tur?! Jag har väntat nog. I morgon är skola o dagis stängt o vi är lediga. Då ska jag ringa o se va fan de e som händer.

Sen måste vi ringa tandläkaren med då Sebbe för 26e gången (säkert lågt räknat) slagit i munnen o har lösa tänder... eller lösare... 

Hoppas ni har en fin torsdagskväll. 


Ingreppet klart

Läkningen kvar.. 

Kom in runt 7.00 o förbereddes. Klädde om till finfina sjukhuskläder o blev visad till ett väntrum. De satte på lite extra värme då jag nervositet frös så jag skaka. 

Sen fick jag gå vidare in i operationssalen o lade mig på britsen. När alla hade hälsat så sattes det en infart i armen o när sköterskan förstod min nervositet så gav hon mig lite lugnande direkt. Sen blev ryggmärgsbedövning satt och inte många minuter därefter sövdes jag ner. 

Operationen tog runt 1 1/2 timma o allt hade gått bra enligt läkaren. Var lite trött på uppvaket så kom inte till salen förrän runt 14. 

Har vart uppe o stått o mår okej. Får bra med smärtlindring och har en underbar rumskompis. Fick dessvärre en till här på kvällskvisten, men hon var så grinig, tjurig, omöjlig så personalen löste ett eget rum till henne... Tack o lov. 

Nu är de dags att blunda en stund så får vi se hur natten blir. 

Ta hand om er. 


I morgon

Är de äntligen dags. Orolig,nervös, ivrig, lättad ja känslorna är många. 

Min livmoder har fyllt sitt syfte, men ändå är de en sorg.. att det inte längre är mitt val. Cellförändringarna fattade ett beslut åt mig. 
Jag är färdig med barnafödande o de visste jag ju innan "domen" kom. Men ändå... o det faktum att man i detta sorgearbete ska dela korridor med lyckliga nyblivna föräldrar o deras nyfödda bäsar... sjukt... verkligen sjukt. 
De som fått missfall, gjort abort, genomgått hysterektomi delar korridor o matsal. Det tycker jag är bisarrt. Helt sjukt. 
Minns när Cornelia låg i min mage o jag fick en jätteblödning o vi trodde vi förlorat henne... ja vart fick man åka då?... gyn, avdelningen som delar lokaler med bb. 

Jag är så tacksam o glad över mina 4 underbara barn. De är mitt liv. De är mitt allt. Vet inte vem eller vad jag vore utan dom. Älskar dom så otroligt mycket o känner stolthet över att jag fått äran o vara deras mamma. Deras trygghet. 

Jag är långt i från perfekt, men jag gör mitt bästa. O de växer upp o blir riktigt goa ungar.  

De växte i mig, i min livmoder, som de imorgon kommer plocka ur min kropp via samma snitt som tvillingarna föddes genom. 

Så en vecka efter de föddes att jag hellre föder 10 ungar vaginalt utan bedövning än att genomgå ett kejsarsnitt till. Haha, nu gör jag de igen men utan en unge som belöning. Men med hälsan i behåll. 

Vill tacka er alla för fina o stärkande ord, alla kramar, all peppning. Ni är alla guld värda. 

Hoppas jag orkar skriva några ord i morgon, men lovar inget. 

Klockan 7.15 ska jag infinna mig på operation så tänk gärna på mig. Stor kram till er alla ❤




26 mars

Dagen då min livmoder ska opereras bort. Dagen som jag väntat på i typ 20 veckor. Sen samtalet den där fredagen i november har inte en enda dag passerat utan tankar, oro, väntan o stress. Var på inskrivning den 12 feb och fick då veta att operation skulle ske inom 3-5 veckor. Inte ens de kunde gå min väg men i tisdags ringde jag till operationsplanerarna och fick veta att vi har ett datum. Kallelsen kom i brevlådan i onsdags. 26 mars är det hysterektomi. 
Trodde bara de skulle va skönt o veta när de skulle bli av men nu kom istället oron. Tankarna på operation, läkningen, smärtan, ekonomin, allt de praktiska. 

Vill bara ha maj nu. 

Många jag pratat med säger med ett leende o lättsamt skratt att Ja du ska ju inte ha fler barn ändå du som har så många. 

De kanske jag inte skulle eller ville, men det hade varit mitt val. Det är ju mitt liv. Men nu tas det valet bort. Dom bestämmer att livmodern där mina barn legat o grott i mig  ska bort. Det är en sorgeprocess oavsett om man har 0, 1 eller 4 barn. 

Förstår att man inte förstår, men snälla, tänk er för. Så tacksam för alla stöttande ord o peppande kommentarer... men jag sörjer. Jag är rädd.

Ikväll slog det mig att det dessutom är en operation där jag ska vara sövd i typ 2 timmar. Finns risker i det med, även om det är en vanlig operation som de gör dagligen. Men jag är rädd... livrädd. 

När tvillingarna va en vecka sa jag att jag hellre föder 10 barn vaginalt utan bedövning än att genomgå ett kejsarsnitt till... o jag vet. Nathalie är född utan bedövning. Livrädd över att plötsligt inte kunna ta hand om mig själv... mina barn kommer högst troligt få vara lite extra hos deras pappor så jag får läka i lugn o ro. Det är jag så tacksam för. Men saknaden kommer knäcka mig... 

Sen de praktiska då... lyfta max 2 kg på 4 veckor... mina matkassar när jag storhandlar väger typ 10.. tvätten väger en hel del med. Tur jag har familj o vänner som ställer upp o hjälper mig för annars skulle jag inte klara det. Men det skapar stress. Att inte kunna själv. Van att göra allt själv ju... monterade ju ihop tvillingarnas våningssäng helt själv för lite mer än en vecka sen. Jag är inte van att behöva be om hjälp. 


Fick dessutom i går ett ömt ca 4 cm långt streck på bröstkorgen o en öm knöl i bröstet... ska ringa vårdcentralen i morgon i fall de e en propp men jag bryter snart ihop. Räcker det inte nu? Hur mycket skit o problem ska man behöva ta genom livet? 

Mitt liv blev inte alls som jag hade tänkt mig... jag hade tänkt mig en kärnfamilj, villa o leva lyckliga i alla dar... De blev inte så. vi var inte rätt för varann. Träffade en ny man o vi fick tvillingarna. Där svalnade kärleken tyvärr o vi skilde oss. Nu har jag levt själv i 1 1/2 år och klarar mig riktigt bra... men det var inte såhär de skulle bli. 

Älskar mina barn så otroligt mycket o utan dom vet jag inte vem jag skulle va. Dom gör mig hel. Dom gör mig lycklig. Dom är mitt allt. 

Nu är de fokus operation. Fokus Jag. Fokus komma tillbaka till god hälsa snarast så jag kan vara den där duktiga o glada mamman som jag faktiskt är... men utan oro o rädsla o väntan. 

Jag är trött. Jag vill inte vänta mer. Jag vill inte känna så här. Jag vill ha maj. 






Sjuk...

Nu har jag i över en veckas tid nått skit... verkligen skit... sökte hjälp för en vecka sedan o fick veta att de va dubbelsidig lunginflammation och bihåleinflammation.  Sjukt oskön kombo. 

Pga min situation så känner jag ändå att jag behöver jobba... och då jag tänker att antibiotika gör en bra så jobbade jag i måndags... eller försökte... gick fram till lunch. I tisdags blev jag hemma. Provade igen i onsdags o kände att de va hanterbar men så snart jag kom hem slog de till igen så så snart ungarna hade fått mat i magarna så däckade jag på soffan. Torsdag orkade jag bara fram till lunch igen o insåg att antibiotikan nog inte funkar som den ska så jag bokade en akuttid.... 

Hon tyckte de lät bättre på lungorna men då jag med av en sån smärta som jag aldrig upplevt förut o knappt kunde röra mig utan att gråta av smärta så höll hon med om att antibiotikan inte lyckats bekämpa bihåleinflammationen. Så nu har jag ätit mediciner o sprayat nån nässpray o tagit mollipect i en vecka... o ska visst fortsätta i 10 dagar till... 


Jag tycker det här är så galet jobbigt... inte det faktum att jag är sjuk (även om smärtan i panna o bakom ögonen stundvis är brutal) men att vara borta från jobbet... o att inte veta hur jag råddar runt ekonomin de kommande månaderna är sjukt påfrestande psykiskt... inte så att man har mindre räkningar eller att vi behöver mindre mat... och när jag dessutom vet att jag inväntar en operation med efterföljande sjukskrivning... nä fy va jobbigt de e just nu... 

Sen att barnen inte fått nån direkt mys o mammatid denna vecka heller känns ju i mammahjärtat... har varit så trött o haft så ont... måtte det vända iom denna kur nu så jag får återgå till o vara mig igen... denna trötta ynkliga o ledsna person jag är nu vill jag inte veta av igen... 


Ta hand om er o njut av livet... och ska ni nånsin få lunginflammation så nöj er med enbart det... att lägga till bihåleinflammation va dumt... 


Mammavecka påbörjad

Nu är halva skaran hemma o de känns underbart som vanligt. Tänk vad man kan sakna de... tur man vet att det bara är en vecka tills man får hem dom igen när de åker till sina pappor. 

Haft en underbar helg då jag fått massor gjort. Njuter av livet o tar tillvara på dagarna. 

Nu kommer livet gå i ett i en vecka igen som sagt med massa mys, bus o kärlek. O höstlov för tjejerna. Dessvärre kan jag inte va ledig o njuta med dom men tänker att de blir bra ändå. Fritids och fritidsgården brukar dom ju tycka är himla skoj tänker jag. Kanske att min mamma lånar dom nån dag o tvillingarnas pappa kanske ska ta dom till Kolmården så de blir nog bra de här 😊 


Gav mig ut i skogen idag igen... gick promenader förrförra helgen men pga förkylning så här jag inte joggat på jättelänge nu. Men i dag så... kändes så otroligt skönt o befriande. Finns inget bättre sätt o rensa huvudet på än att va i naturen. Har alltid hög musik i lurarna o sen bara kör jag... går eller joggar. Såå skönt. 

Får frågor på insta om hur jag blev av med min depression... googla på Homeopati Viktoria så ska ni få se en otrolig förvandling som skedde otroligt fort. Svårt att förstå det själv när jag ser det faktisk men mår så otroligt bra i dag. 



Har ni frågor om de så ställ dom. Svarar ärligt o hjälper er gärna om de e nått jag kan göra. 

Ställde ju upp i intervjun med Anna för att kunna hjälpa andra, och när hon ringde i förrförra veckan så fick jag veta att det finns de som provat homeopati efter att ha sett/läst min historia o också blivit friska. Kändes så himla härligt att höra... varm i hjärtat liksom. 

Så många går o mår dåligt o söker hjälp på vårdcentralen... de får sin diagnos eller dom o när den väl är satt är de alltid orsaken till ens mående. O det är fel... hemskt rent av... 

När jag sökte hjälp på vårdcentralen sista gången o bönade o bad om hjälp, annan medicin eller annan dos... så va de som hon klappade mig på huvudet o sa- men lilla gumman förstår du väl att du är trött när du har fyra barn.

Kärring... 

Fick nog efter det. 

Sökte mig till homeopaten Gunnar o fick tid i maj. Han hörde mig o hjälpte mig. I juli va jag fri från antidepressiv medicin o nu nästan 1 1/2 senare är jag fortfarande pigg o glad utan antidepressiva.  Han hjälpte mig upp på fötter så jag kan blicka framåt med spänning o glädje. Rekommenderar alla att prova homeopati... finns många som säger att de provat allt.... har det inte hjälpt? Ge det ett försök... mitt tips till dig. Kanske inte funkar på alla men törs du låta bli att prova? 

Ta hand om er. Vi lever bara en gång så koppla av, lev livet o njut ❤ 

Länge sen sist

Tänkte att jag kanske skulle ta upp de där med att skriva av mig lite i bloggen igen... vet inte hur länge det varar denna gång, men provar så får vi se. 

Nu ikväll blir det dock inget längre då jag kom på tanken lite för sent... 


Vet inte om jag nämnt att jag skiljt mig... igen.

Verkar inte vara min grej de där med äktenskap. Vi är goda vänner och är och har aldrig varit osams men kärleken o gnistan var borta... för oss båda skulle jag tro. Bott själv nu i 1 år och 2 månader o trivs bra med det även om det i bland blir väldigt ensamt. 


De där när tankarna vandrar iväg och man blir så där osäker i sig själv. Då kan man sitta och snyfta lite och tycka synd om sig själv för en stund. Sen är det över o man tar nya tag. 

Jobbar och står i... på present och reklamavdelning på Kontorab. Tanken är att jag ska sitta på marknadsavdelningen en vacker dag då vi köpt ett tryckeri som ska flytta in hos oss till årsskiftet så vi får se när min överflyttning sker. 

Ingen brådska just nu då jag har ansvaret över julordrarna som nu väller in. Sjukt kul, men lite stressigt med. 

Haft en jobbig förkylning nu i 4 veckor så förra veckan låg jag däckad med feber... oskönt som fan. Tur de inte va en barnvecka så jag verkligen bara kunde vila. 


Nä ni... detta var som sagt ett litet ryck från min sida, så nu sätter jag punkt och säger godnatt. 

Natti natti 



Ingreppet avklarat...

Hej igen... 
 
Idag var dagen då de gjorde ingreppet.. Så om ca 6
 
veckor får jag veta mer.
 
Fick dock veta att de "oklara" cellförändringarna var att de fanns både låggradiga och höggradiga cellförändringar och det är de höggradiga som en dag kan bli cancer så de måste bort. Förhoppningsvis säger de de i brevet jag får om 6 veckor, men det cellprov jag blir kallad till om 6 månader är det klara beskedet.
 
Den spruta jag fasat för (som gav hjärtklappning och gjorde att hela kroppen skaka) som jag fick vid konisering en - 15 hade de utvecklat mer nu så de bieffekterna uteblev. Skönt de...
 
Ingen trevlig sak man varit med om.. Ni kvinnor vet ju hur obehagligt det är att gå till gynekolog o även om det inte gör ont eller så så är det massa lampor o microskop o bränningsapparater o annat som tillkommer vid en konisering. Tur det går relativt fort iallafall...
 
Så.. Nu är de bara att vänta, läka o se vad svaret säger. Denna ständiga väntan.. Tack alla ni som hört av er. Sms, Facebook o samtal. Guld värt o veta att man har vänner som stöttar. Och tack mamma för att du följde med. 

35årsfest

Hade en så himla rolig dag/kväll igår. 
 
Min fina vän Emelie fyller 35 så igår va de party. 
 
Började med poledance o ärligt så kan jag säga att bara uppvärmningen var en prövning 😂😂 men så himla skoj! O att grabbarna som var med bjöd på sig själva och gav allt va en fröjd o se.😂 
 
Provade även på Silks och hoops som var typ tygtemsor som hängde ner från taket (såg så lätt ut när de hade uppvisningen men var assvårt) hoops va en hängande ring och jag va glad över att bara komma upp. 
😂😂 
 
Sedan gjorde vi oss i ordning o åkte ut till deras hus där festen fortsatte med god smörgåstårta, ananaspaj, alkoholhaltiga drycker, musikquiz och beerpong. Så himla skoj o lyckat.
 
Tack snälla Emelie för att vi fick vara med o fira din dag. 
 
Så brutalt ont i kroppen i dag.. Inte ens att dricka kaffe är smärtfritt 😂😂😂 
 

 

Rädsla o tankar..

 
De senaste ca 6 veckorna har jag väntat på ett brev.. Ett brev från gyn... 
 
Har haft cellförändringar till o från sen tvillingarna föddes o hösten 2015 blev jag opererad ( eller gjorde en konisering). De tog då bort en bra bit av min livmodertappen o de flesta efter de är ok o lever vidare utan cellförändringar.
 
Jag hade lätta ett halvår senare... Inga alls ett halvår efter det... I typ februari fick jag veta att jag inte hade cellförändringar men hade HPV viruset som i sin tur ger cellförändringar... 
 
Nu har brevet kommit... Oklara cellförändringar... Vad betyder det...? 
 
Gick in på 1177 o loggade in o fann att det fanns både lätta och svårare cellförändringar denna gång... Så redan om 1 1/2 vecka ska jag genomgå ännu en konisering...
 
Tänker mycket o oroar mig (helt i onödan för det är som det är o blir som det blir)
 
Räckte de inte med en trasig dator, bråkig skrivare o att värmen i bilen paja o kosta mig 4000 kr i veckan... Nä... Vi tar ett sån här besked med. Tack...
 
Tack o lov är de "bara" cellförändringar. Sjukvården är superbra o jag är i trygga händer o de gör allt de kan för att det inte ska bli nått värre utav det. 
 
Men att inte veta... Vet ju först om typ 8 månader om de e borta... Nu först är det operation, sen 4-6 veckors väntan på å få veta vad det är. Sen blir jag kallad om 6 månader igen för nytt cellprov... O efter det är det 6-8 nya veckors väntan på ett brev. Så till sommarn får vi veta om cellförändringarna är helt borta. 
 
Men rädslan o tankarna kryper sig på när man e ensam... 

Man & Fru

 

Nu är jag äntligen gift med min Mathias.

 

Vår dag blev bättre än vad vi någonsin vågat hoppats på.

 

Kom till Himmelstalunds brunnsalong runt 9.30 och insåg att dagen äntligen var här. Utställare efter utställare kom och gjorde sig redo vid sina montrar och jag gick till Kicki på "På fri fot" och gjorde det sista med mina naglar. Vi sågs i fredags med då det tar sin lilla tid att bli så fin om händerna som jag blev så tog vi en mysig stund då och gjorde naglarna. Tack!

 

Jag testade att gå den väg jag senare skulle gå för att bli fru för Sanna ville se ungefär hur lång tid det skulle ta att komma fram. 

Portarna slogs upp kl 10.30 och de första besökarna kom in. Nervositeten den steg mer och mer men försökte tänka att det var en vanlig mässa och vi bara var modeller. Detta funkade dock bara stundvis ;) 

Sedan var det dag för en presentation av oss på scenen. Konferencier Lotta Källström ställde frågor och vår puls ökade enormt. Men Lotta är så proffsig så vi kände oss trygga i hennes händer. Hon och hennes dotter Linnea sjöng så vackert till och från hela dagen. Tack!

Gick efter intervjun och fick handmassage hos Kicki och hon la en sista touch på naglarna. 

Nu var det dags att bli lite sminkad med. Duktiga Kajsa på Make Up Store  gjorde ett underbart jobb och jag kände mig så vacker när hon var färdig med sin magi. Tack Kajsa, kommer lätt boka in en kurs hos dig sen.

Under tiden som jag satt hos Kajsa så ägde den borgliga vigseln rum. De var så otroligt vackra. Kul att just Ni var med i år med Therese och Gustav! Vi måste ses igen.

Nu var det dag för håret. Jag var hos Ullis på Hårkällaren i onsdags och vi provade lite olika varianter utav den frisyr jag önskade. Nu gällde det på riktigt. Kändes så härligt att vara i hennes händer för detta är en kvinna jag gillar skarpt och som är så otroligt duktig att jag litar fullständigt på henne. Tack underbara du.
Resultatet blev underbart.

Medan jag satt hos Ullis kom våra föräldrar med våra barn. Först kom mina döttrar och glädjen när vi sågs är obeskrivlig. De var också lite nervösa men efter lite pepptalk från mig och Johanna (min ena tärna) så var alla okej. De blev också otroligt fina i håret så de fick sätta sig hos Mika (också från Hårkällaren såklart) och bli stylade. 

Tvillingarna kom med och de verkade trivas bra. De är dock knappt 2 år och har massa spring i benen så deras uppgifter denna dag var inte särskiljt strikta. Och inte mycket till hår har de heller så de skulle enbart byta om och känna sig lite mera bekäma i lokalen.

Nu fanns det några minuter över så då passade jag på att få i mig några tuggor mat. Välbehövligt vill jag lova. 
Medan jag åt så samlades våra nära och kära i ett partytält utanför byggnaden som Eventbolaget förberett åt oss. Det serverades bubbeldricka och våra gäster fick sina biljetter.

Sedan vet jag inte hur det var men sen blev det stressigt... Tyckte allt gått smidigt och jag njöt av hela dagen, men nu var det bråttom. Kajsa fick lägga sista touchen på sminket, dvs läppar och lite mera på ögonen. Ungarna kläddes om och tempot drogs upp. Alla skulle inta sina utgångspositioner och där satt jag och hyperventilerade i sminket =) 

Bad Johanna att ta sig upp där mina kläder fanns för att förbereda. Skynda upp, av med jeans och linne och på med strumpebandet från Intima och på med den underbara klänningen från Festyran. (tack Susanne!)

Nu började det... Nu gällde det.... Pulsen ökade igen...

Jag ställde mig vid balkongräcket och såg ut över salen. På scenen kom min far med mina döttrar i varsin hand. Så vackra. De stannade till hos Liz på Snittblomman och fick sina blomster samt min underbart vackra bukett. 
De kom upp till mig och pappa överlämnade min bukett. Sedan spelades en annan låt och Mathias med bestman Ronny vid sin sida tog sin ner till Snittblomman och Mathias fick sin corsage. Sedan vände de om och gick upp och intog sina positioner. (Tack Liz, älskar blommorna och buketten och är så glad att just du gjorde den.)

Sedan spelades kyrkklockorna.... Nu var det dags... Nu skulle vi bli man och fru.

Vi gick sakta och försiktigt ner för trappan och stannade och andades. Nu spelades Wagner : Bridal Chorus - Here Comes The Bride.

Nu såg jag Mathias. Nu infann sig lugnet. Så vacker där han stod. Lycka. Kärlek. Glädje.

 

Min pappa lämnade över och Mathias tog vid. Nu äntrade vi scenen där Johan Lambert, vår präst från Svenska Kyrkan stod. Denna underbara präst som döpte våra tvillingar och som för ett år sedan hjälpte Mathias till att kuppa mässan och överraskande nog fria till mig inför alla. Tack Johan för allt du gjort för oss.

Niclas och Linda från Fotofabriken fotograferade såklart. Även Nt 24 fanns på plats och filmade hela vigseln. Satt faktiskt och tittade på det senare samma kväll och njöt varenda minut. Tack snälla du som filmade. 

Vigseln var perfekt.

Och ringarna från Vigsel & Design är så fina. Tack Johan.

Efter vigseln gick vi till Åby Konditori och skar upp vår tårta och matade varandra. Så otroligt fint gjort utav Er att göra en liten tårta av vår valda bröllopstårta enbart för detta syfte. Tack snälla!  

På toppen fanns vi själva i 3d figurer från Top Of the cake. Tack!

En fotografering äger ibland rum innan själva vigseln, men i vårt fall blev det efter. Vi gick tillbaka upp på scenen och fotograferades och gästerna kunde se bilderna på monitorer som ställts upp. Tack Fotofabriken!

Sedan hade vi pratat med Limousineservice om att få åka med till en utvald restaurang och det gjorde han så snällt så. Döttrarna var lyriska över att få åka i så cool bil. Tvillingarna fick åka med farmor och farfar så de satt säkert i sina stolar.

 

Vi är så enormt jättetacksamma för allt Ni alla gjort för oss. Och tack för alla hundratals gratulationer vi fått av Er. Vi är så nöjda med allt. Verkligen allt! 

Tack

 

Min blivande make och jag

Nu är det 2 månader kvar... 2 fjuttiga månader tills vi är man och fru.
 
Älskar dig min fina.
 
<3
 
 
<3
 
 

Fotat en råtta =)

 
 
 
 
Låt mig presentera en av våra killar.  
Wilhelm

Mina småttingar...

 
 

Mina stora tjejer...

 
 
 

Tidigare inlägg