Corona... jävla hysteri...

I Italien sitter människor i karantän. De sitter ute på balkongerna o spelar musik o sjunger TILLSAMMANS. 

Här i Sverige hamstrar vi mat o tänker på oss själva. Var o handlade kattmat i går för den var slut hemma... tomt på var o varannan hylla. 

Toapapper, köttfärs, mjölk, pasta... tänker på våra pensionärer som är i riskgruppen. Vad ska de äta om alla bunkrar för att överleva under Corona. 


Snälla ni, tänk er för och sätt er lugnt i båten. Vi måste hålla ihop o bry oss mer om varandra nu. 
Vi lever i Sverige... ska rätt mycket till att vi svälter ihjäl. Skärpning.

26 mars

Dagen då min livmoder ska opereras bort. Dagen som jag väntat på i typ 20 veckor. Sen samtalet den där fredagen i november har inte en enda dag passerat utan tankar, oro, väntan o stress. Var på inskrivning den 12 feb och fick då veta att operation skulle ske inom 3-5 veckor. Inte ens de kunde gå min väg men i tisdags ringde jag till operationsplanerarna och fick veta att vi har ett datum. Kallelsen kom i brevlådan i onsdags. 26 mars är det hysterektomi. 
Trodde bara de skulle va skönt o veta när de skulle bli av men nu kom istället oron. Tankarna på operation, läkningen, smärtan, ekonomin, allt de praktiska. 

Vill bara ha maj nu. 

Många jag pratat med säger med ett leende o lättsamt skratt att Ja du ska ju inte ha fler barn ändå du som har så många. 

De kanske jag inte skulle eller ville, men det hade varit mitt val. Det är ju mitt liv. Men nu tas det valet bort. Dom bestämmer att livmodern där mina barn legat o grott i mig  ska bort. Det är en sorgeprocess oavsett om man har 0, 1 eller 4 barn. 

Förstår att man inte förstår, men snälla, tänk er för. Så tacksam för alla stöttande ord o peppande kommentarer... men jag sörjer. Jag är rädd.

Ikväll slog det mig att det dessutom är en operation där jag ska vara sövd i typ 2 timmar. Finns risker i det med, även om det är en vanlig operation som de gör dagligen. Men jag är rädd... livrädd. 

När tvillingarna va en vecka sa jag att jag hellre föder 10 barn vaginalt utan bedövning än att genomgå ett kejsarsnitt till... o jag vet. Nathalie är född utan bedövning. Livrädd över att plötsligt inte kunna ta hand om mig själv... mina barn kommer högst troligt få vara lite extra hos deras pappor så jag får läka i lugn o ro. Det är jag så tacksam för. Men saknaden kommer knäcka mig... 

Sen de praktiska då... lyfta max 2 kg på 4 veckor... mina matkassar när jag storhandlar väger typ 10.. tvätten väger en hel del med. Tur jag har familj o vänner som ställer upp o hjälper mig för annars skulle jag inte klara det. Men det skapar stress. Att inte kunna själv. Van att göra allt själv ju... monterade ju ihop tvillingarnas våningssäng helt själv för lite mer än en vecka sen. Jag är inte van att behöva be om hjälp. 


Fick dessutom i går ett ömt ca 4 cm långt streck på bröstkorgen o en öm knöl i bröstet... ska ringa vårdcentralen i morgon i fall de e en propp men jag bryter snart ihop. Räcker det inte nu? Hur mycket skit o problem ska man behöva ta genom livet? 

Mitt liv blev inte alls som jag hade tänkt mig... jag hade tänkt mig en kärnfamilj, villa o leva lyckliga i alla dar... De blev inte så. vi var inte rätt för varann. Träffade en ny man o vi fick tvillingarna. Där svalnade kärleken tyvärr o vi skilde oss. Nu har jag levt själv i 1 1/2 år och klarar mig riktigt bra... men det var inte såhär de skulle bli. 

Älskar mina barn så otroligt mycket o utan dom vet jag inte vem jag skulle va. Dom gör mig hel. Dom gör mig lycklig. Dom är mitt allt. 

Nu är de fokus operation. Fokus Jag. Fokus komma tillbaka till god hälsa snarast så jag kan vara den där duktiga o glada mamman som jag faktiskt är... men utan oro o rädsla o väntan. 

Jag är trött. Jag vill inte vänta mer. Jag vill inte känna så här. Jag vill ha maj. 






Sjuk...

Nu har jag i över en veckas tid nått skit... verkligen skit... sökte hjälp för en vecka sedan o fick veta att de va dubbelsidig lunginflammation och bihåleinflammation.  Sjukt oskön kombo. 

Pga min situation så känner jag ändå att jag behöver jobba... och då jag tänker att antibiotika gör en bra så jobbade jag i måndags... eller försökte... gick fram till lunch. I tisdags blev jag hemma. Provade igen i onsdags o kände att de va hanterbar men så snart jag kom hem slog de till igen så så snart ungarna hade fått mat i magarna så däckade jag på soffan. Torsdag orkade jag bara fram till lunch igen o insåg att antibiotikan nog inte funkar som den ska så jag bokade en akuttid.... 

Hon tyckte de lät bättre på lungorna men då jag med av en sån smärta som jag aldrig upplevt förut o knappt kunde röra mig utan att gråta av smärta så höll hon med om att antibiotikan inte lyckats bekämpa bihåleinflammationen. Så nu har jag ätit mediciner o sprayat nån nässpray o tagit mollipect i en vecka... o ska visst fortsätta i 10 dagar till... 


Jag tycker det här är så galet jobbigt... inte det faktum att jag är sjuk (även om smärtan i panna o bakom ögonen stundvis är brutal) men att vara borta från jobbet... o att inte veta hur jag råddar runt ekonomin de kommande månaderna är sjukt påfrestande psykiskt... inte så att man har mindre räkningar eller att vi behöver mindre mat... och när jag dessutom vet att jag inväntar en operation med efterföljande sjukskrivning... nä fy va jobbigt de e just nu... 

Sen att barnen inte fått nån direkt mys o mammatid denna vecka heller känns ju i mammahjärtat... har varit så trött o haft så ont... måtte det vända iom denna kur nu så jag får återgå till o vara mig igen... denna trötta ynkliga o ledsna person jag är nu vill jag inte veta av igen... 


Ta hand om er o njut av livet... och ska ni nånsin få lunginflammation så nöj er med enbart det... att lägga till bihåleinflammation va dumt... 


Nytt jobb väntar

I onsdags gjorde jag mina sista timmar på Fotofabriken.
 
Jag har nämligen blivit erbjuden en fast tjänst på heltid på Kontorab's huvudkontor. 
 
Känns verkligen jättebra, även om jag kommer sakna studion. 
 
Vill tacka Linda, Niclas och Lukas som trodde på mig. Som lyfte mig. 
 
 
 
Ser fram i mot att börja jobba på Kontorab redan nu på måndag. 

 

 

Fotat en råtta =)

 
 
 
 
Låt mig presentera en av våra killar.  
Wilhelm

Batmannen

Beställ här
 
 
 

Hälsocoacherna

Jag blev utvald till att få delta i Hälsocoachernas 90 dagars program.

Känner mig ivrig nervös och glad.

Idag är första dagen i resten av mitt liv....
 
 
 

Starta eget


Uppskattar verkligen de dagar solen tittar fram. 

Känner mig nästan sjukligt trött just nu. 

Ska till mödra idag o se va dom säger om saker o ting. Vc gav mig bara en telefontid en månad framåt i tiden. Dags o byta vc nu känner jag. 

Håller på å jobbar upp mitt framtida företag nu. Så ivrig o hoppas att ams kan hjälpa mig komma igång när de e dags. 

Har Mia att tacka för detta. O hon kommer vara en del utav det hela vägen för utan hennes ord hade jag nog stannat vid o drömma om det. Men i mars kör vi. 



Långt inlägg om allt från dagen till cancer...

Vad har hänt? Undrar ni kanske? 
Varför skriver hon inte? 

De e bara så att jag är trött. Prioriterar annat just nu. 
Tjejerna behöver sin tid o bäsarna sin. Jag o Mathias har kvällarna ihop när jag inte sitter vid datorn med bildjobb. 
O
Busbäsarna är lite omständliga om nätterna o aktiva om dagarna. O mer aktiva ska de bli. 

Upptäckte i dag faktiskt att Sebastian backar när han ligger på mage. Alltså förflyttar sig. 

O har kanske inte nämnt att dom snart sitter själva? De e vingligt men blir stadigare o stadigare för varje dag som går. 

Var till öppna förskolan idag igen. Kom fram till att de va väldigt länge sen sist... Typ maj eller juni. O då va vi nog bara tre gånger. Men idag åkte jag själv. O ja, vi åkte. Jäkla sketna höstregn satte stopp för en promenad. 


Min kusin Anna o hennes Liv mötte vi upp på plats. O vi va långt ifrån ensamma. 
Gick iallafall jättebra där. De sov i skift o Jennifer gillade både dockteatern o sångstunden. 
Sebastian vaknade lagom till "färggladaflygandetältet" var... 
Måste googla fram en lånebild... 

Hitta en. 

Men de gick så bra så. 

Sen hälsade jag på min farfar med som bor två våningar upp på äldreboende... Fy fan vilken väg han vandrar. 
Har aldrig haft bra kontakt/ starka känslor till min farfar men hans öde önskar jag ingen. 

Idag va nog en "dålig" dag... 

Jag kom dit med bäsarna o sa hej... Han tittar på mig o frågar om de är mat nu. Min farfar kände inte igen mig... 
Trodde inte jag skulle känna så då han ärligt inte stått mig nära nån gång i livet. Men fy fan... 


Demens o cancer är ju vidrigt. Riktigt jävla vidrigt. 

Han hade cancer för flera år sedan. En form som väldigt få överlever. En sån då chansen o leva efter fem år är bara några få procent. Han va en av de procenten. Sedan dog min farmor... 

Tror glädjen försvann med henne. 

Idag tittade han på mig med tomma glansiga ögon. Jag förklarade vem jag var o visade bäsarna. Igen. 
Han sa eller gjorde ingenting. 

Bara satt. 

Är de ett liv? 

Nä, fy tusan. Inget sätt o leva på de där inte. Gav honom en puss på vardera kind o sa adjö. 

O en slängpuss då han faktiskt följde oss med samma tomma glansiga blick. 

Nästa helg ska vi dit igen då han snart fyller år. Han har sagt att de e hans sista födelsedag i typ 30 år... Men nu är jag rädd att de kanske är så. 


Har två underbara härliga tjejer i mitt liv som kämpar mot cancer med. 
Fy fan säger jag bara. 


Dessa underbara kvinnor är runt min ålder o två barn var. De båda är glada positiva framåt o väldigt sociala. Rent ut sagt underbara. 

Va fan!?!? 

Ska de va så här?! 

Ena tjejen började sitt helvete med bröstcancer. Nu lever hon utan bröst. Hon lever nu också med cancer i skelett o kommer ha de i resten av livet. 

Den andra tjejen började sin helvetesresa i livmodern. Hon har frajtats o kämpat tom. mot hajar ;) 
Utan livmoder lever hon idag o vet att hon inte kan vinna mot sin helvetes motståndare. 

Fy fan... 

Jag var så impad över dessa tjejer när jag umgicks ofta med dom. Jag tyckte de va underbara o glada jämt. Vi har skrattat då många gånger tillsammans o ni har båda gett mig minnen för resten av mitt liv. 

Ni är underbara. Ni är riktiga kämpar. 
Är så stolt o glad över att få vara er vän. 


Vilket konstigt o långt inlägg de blev... Behövde visst få ur mig lite... 

De underbars kvinnor jag nämner har varsina bloggar förresten... 

http://livmedcancer.blogg.se
&
http://minajagochbigc.blogg.se

O se nu till o undersöka er där ute. Gör cellproverna o kläm på era bröst efter knölar. Vill inte att fler vänner ska drabbas av detta hemska öde... 

Kram till er alla o en stor sådan till 
Becky o Mia. <3<3 

Val...

vad ska man säga...
Glad för regiringsskifte.... men va fan... 13%....


Å nej...


Lånat från Aftonbladet.se 


En av de bästa manliga skådespelare jag vet. 

Robin Hood, jumani, Jack, good morning Vietnam, Will hunting mfl.. Älskar alla hans filmer... 

Sov gott.... 

Bäsarna

19 veckor eller 10 veckor



En barnläkare sade att våra prematurtvillingar hade en ålder o en korrigerad ålder. 

De är nu 19 veckor gamla eller ca 4 1/2 månad gamla. 

Eller som barnläkaren sa så räknas 9 veckor bort. 10 veckor gamla. 

Sebastian har i flera dagar suttit själv korta stunder. 

Känns verkligen inte som att tvillingarna förstått att de föddes så tidigt , o inte heller att de va två i magen. 

6 dagar innan de kom så gjordes ett tillväxtultra för att se hur stora de beräknades vara. 1800 gram vardera räknade dom ut då. O att de va en flicka o en pojke visste vi ju sen 3D ultrat hos dr Sellbing i Linköping som vi gjorde i januari. 

Detta innebar alltså att de båda låg 14 % över det en enling i den veckan är i storlek. De förstod alltså aldrig att de inte va ensamma i magen. 


Cornelia o Nathalie är lätt de bästa storasystrarna. Helt utan tvång o tjat så Vill dom hjälpa till med sina småsyskon. Pratar om bebisarna hit o bebisarna dit. 


Har sällan varit så nöjd i livet som just nu. 

Stundvis har jag varit deprimerad, ensam , sorgsen o bitter. 
O vad tjänade man på det? Absolut ingenting. 

Vi bor inte stort, vi tjänar inte multum, vi kan inte fixa/köpa allt vi vill. Men kärleken vi har. Kärleken vi känner. Kärleken vi ger. 

Har aldrig fått så mycket kommentarer om hur lugn o trygg jag är förrän efter att tvillingarna kom. Jag är lugn. Jag är trygg. 

Jag älskar o är älskad. 

Jag är så tacksam för allt o alla i mitt liv. 

Har nog aldrig känt mig så hel som just i detta nu. 

Kärlek. 




Nice

Bada? 
Jajemän. 

See u. 

Ny vagn

Hämtade vi idag!! :) 

Så glad över den men dessvärre fick vi ringa jollyroom direkt för de felas en sele i en av sittdelarna o är en trasig reva i kundkorgen. :/ men hon va så lugn o sa att jag kunde fota av å maila så skulle dom återkomma till oss inom kort. Vi har ju ingen brådska då våra små fortfarande ligger i vagn o då gäller ju vår "gamla" vagn. 

Så nu avvaktar vi. 


Igår va jag o bästa vännen Johanna ( barnens blivande gudmor) ute o åt o drack gott. Firade min födelsedag en vecka i efterskott. 
Blev hamburgertallrik på trädgårn o sen lite dryck på enjoy där Miriam Bryant spelade. Nice. 
Sedan skulle vi åka hem va tanken men vi hörde härlig musik från black Lion så vi stannade till där med ett tag. 
Tusen tack för en underbar kväll vännen!! Askalas!! 💜💜




Kom o köp

Guldbilen är till salu. 

Finns ingen anledning för två bilar så guldpärlan ryker. Underbar bil o de tar imot o "förlora" henne. 
Nästa ägare kommer bli lycklig. 







Sebastian vår lilla kräkbäs

En rätt vanlig syn är en Sebastian utan body. Hipp som happ har han börjat kräkas nått fruktansvärt efter mat. 








Igår gav han både sin mamma o pappa en dusch. Ja, halva soffan med för den delen. Så trist för oss alla. Han kan ju omöjligt bli helt mätt o vi har annat för oss än att tvätta. ;)

Idag har vi lite kuligheter på schemat samt en sväng in till jobbet o reka inför morgondagens studentfotograferingar. Ser fram imot det ! Lyckans dag. 


Nä, dags för bad för Sebastian o dusch för mig. Ta hand om er o missa nu inte tävlingen!!! 




Underbart




Eurovision Song Contest

Gick av stapeln igår.

Sanna va så himla duktig o man rös hela låten igenom. 

Många va missnöjda med bidrag o vissa med vinnaren... 
Men hon/han vann. 

Framröstad av hela Europa. Sverige gav henne/honom 12 poäng. 

De som är missnöjda kan väl bara va tysta? Vad tjänar det till o gnälla o klaga? 

Gick in på Conchitas insta o blev så ledsen. 


Folk skriver hur ful o äcklig han/hon är o att han/ hon borde skämmas osv. Dödshot o hat. Vad är det för fel på folk? Varför är vi så jävla elaka mot våra medmänniskor för?! 
Spelar väl ingen roll om du har en krona i fickan eller flera miljoner. Om du är chef eller arbetslös. Smal eller kraftig. Kvinna eller man. Vi är människor o vi delar denna jord. Ska vi trycka ner varann eller stötta varann?

En kille som tydligen inte trivdes som det o valde att sminka sig o klä sig som en kvinna o gav sig ett nytt namn. Grattis till att ha funnit dig själv! 

Undrar hur många som går o är bittra över att livet inte blev som man tänkt sig. Undrar hur många som tar sig tid o gnälla istället för att släppa det o inse att livet går vidare. 
Du gör dina dagar. Du väljer vad du vill göra utav de dagar du får. Ödsla inte tid på sånt du inte är helt nöjd med. 
O för .... Skull. Det är bara en tävling. 

Lev ditt liv o njut av det o fyll dina dagar med kärlek o värme. 


En parantes... Hade jag hans/hennes kropp hade jag varit sjukt stolt!! 
Tack @conchitawurst för att du är dig själv. 

Själv väljer jag att inte rösta o känner då att jag helt enkelt får finna mig i vem som vinner. Utan gnäll. 

Tack för mig. 



Älskar våren!!



Bästa!!

Bland de roligaste jag sett i kattväg. 
Älskart :)

Hoppas ni ser de för jisses vad jag förlängt mitt liv nu. 
https://www.facebook.com/viktoria.grentzelius/posts/10152224136377740

Bäst är kattungen vs ödlorna. 

Tidigare inlägg