Bekännelse med kärlek...

Älskar våra döttrar över något annat men just nu är det jobbigt. Cornelia har en 4 års trots och Nathalie en 2 års trots. Vi flyttade till hus i juli och i augusti började dom nytt dagis, på samma avdelning.

Antar att dom är lite trötta på varann för just nu bråkar dom massor. Tycker på ett sätt att det är underbart att ha barn med " bara" 2 år o 2 månader mellan dom, då dom förhoppningsvis kommer leka/funka bra tillsammans genom hela livet.

Men ärligt talat, hur ska man orka med allt i all trots ?

Känns jobbigt att behöva fråga men hur gör ni andra mammor med 2 små? Vet ju till och med dom som har 3 barn där alla är under 5 år....Hur gör ni för att orka?

Jag har börjat njuta mer av allt vad det innebär, men då döttrarna faktiskt är väldigt högljudda och energiska så har det varit tufft. Många frågar om jag inte äter osv, men faktum är att jag äter bättre än någonsin, men jag tror jag har haft en typ tvåbarns chock.

När vi hade Cornelia tyckte jag det var så lätt med barn, livet var ju bara så underbart så varför inte ett kärleksbarn till. Nu är jag fortfarande väldigt nöjd med det faktum att vi tog det beslutet, men från att må toppenbra som höggravid mamma, till en chockartad känsla av att inte räcka till.

(sedan var ju hösten 2009 väldigt tuff och jobbig med 2 dödsbesked på 14 dagar, Nathalies födelse, begravningaroch planering av bröllop och sedan Bröllop i december. )

Jag åker inte gärna frivilligt till affären med båda barnen själv. Jag är så rädd för att se dom springa åt varsitt håll och att jag inte ska hitta dom.

Vet inte hur ni andra mammor gör men ni ska veta att jag är avundssjuk på att ni kan...

Älskar mina barn överallt annat och ångrar verkligen ingen av dom på något sätt, men jag behövde ventilera lite och frågar man inte så får man inget veta har jag hört folk säga flera gånger genom livet.

Sen när ens rygg inte orkar med heller längre rinner nog bägaren över så nu samlar jag mod och frågar Er....

Nu ska jag åka ner till Massageakademin och få min rygg fixad. Den gör så ont att jag nästan kräks så jag är sjukskriven i dag.... kom knappt ur sängen pga smärtan.

Ta hand om er!

_______________________________

Förtydligande:

Anledningen till att min rygg pajar är mitt jobb och min svaga rygg.

Och det är ischias som bråkar, men det är inte något som barnen påverkat för så lite som jag bär dom just nu så borde ryggen hålla, men 8 timmar fysiskt och monotont arbete sätter sina spår.

Men usch, hoppas du får ordning på ryggen, det tar verkligen stryk på kroppen att bära runt på tunga barn. Nu bär jag bara en vilding för den andra väger ju snart lika mycket som jag... Men bära en räcker för att man ska få ont, så jag förstår att du får problem med ryggen. Många styrkekramar

Skickar en stor styrkekram. Jag har ju som du vet tre barn på exakt fyra år. Och ja det är tufft mellan varven, man är trött, man orkar inte riktigt med, men ändå får vi till slut ihop vardagen och känner att vi har kontrollen. Men det krävs tydliga rutiner, regler, konsenkvent handlande och en hel del jobb. Sen är det abslut stunder då man bara vill gå och dra täcket över huvudet, men jag antar att det också måste få vara så när man har små och många barn, allt kan inte gå som en dans på rosor. Jag tror det är viktigt att kraven på en själv inte är så stora. Man kan inte vara en super morsa, det finns det ingen som kan, även om en del vill ge sken av det. Ibland måste det vara okej att maten inte blir den allra nyttigaste, att man inte orkar leka med dem eller att man faktiskt gråter och tappar tålamodet för att de är så stökiga.



Angående ryggbesvären undrar jag varför du bär på henne? Nu är hon väl så stor att hon kan gå själv, du måste bara hjälpa henne att förstå det och när hon inte orkar finns vagnen?



Hoppas du hittar ett sätt som gör att du blir trygg i mammarollen och känner att du klarar av dina små oavsett om ni är i affären, i lekparken eller hemma. Finns många bra metoder som lär barnen om vad som är rätt och fel på ett pedagogisk sätt.

Stor kram

Härligt att läsa att du vågar skriva av dig!! Jag bär oxå omkring på Melker en hel del, vissa dar är han hopplös och det känns i ryggen!! Hoppas du får ordning på ryggen. Kankse du kan ta några receptfria värktabletter. Brukar ja göra när det är ont.

Man får vara trött sliten o trött Viktoria! Du är definitivt en BRA MAMMA! Snart blir det bättre igen, för att sen bli sämre ett tag.. Men ni kommer fixa det! Ta det lugnt, bli arg o ledsen ibland, skratta, gråt, skrik! ALLT är tillåtet i lagom mängd! Du är inte bara mamma.. Du är MÄNNISKA! Det ordnar sig vännen! Ta hand om dig o familjen! Massa kramar! /Malin.

Gumman, jag kan tyvärr inte ge dig något tips då jag enbart har en liten son. Men han tar all min energi så jag är imponerad över hur man orkar med två. Du hr två jätte fina tjejer och även om dom är i trots för tillfället så vänder det en dag. Tänker på dig Kramar!!

Jag har nog bestämt mig för en klippning nu. Så får vi se hur jag gör med färg.



Det är tufft med barn. Vekligen! Mina killar slåss och bråkar jättemycket. Ibland får de hållas, man orkar lixom inte med dem. Samtidigt är jag glad över att det är så tätt mellan dem. (ca 20 månader)

Nån gång tröttnar de. Och de stunder de är sams är underbara.

Både spännande och skrämmande att det ska bli 3 barn nu. Men jag tror att det kommer gå bra.



Tråkigt att höra att du är så dålig i ryggen. Hoppas du blir bättre.

Önskar dig en fin dag!

Kramar!

God middag.

Ja det är mysigt att åka till parken & mata fåglarna..Fina bilder på din fina barn..Ha en fin tisdag..kram

Styrkekram till dig! Visst är det riktigt jobbigt emellanåt....

En bok som jag tycker är bra och har hjälpt mig är "Barnaboken" av Anna Wahlgren. Den kan man använda lite som en uppslagsbok. Den tanten är väldigt klok i mångt och mycket men vissa saker går till överdrift. Läs och ta till dig det du tycker är bra.

Kram från Sara med flickorna S och D!

hejsan1 Känner inte dig men tittar in på din mysiga blogg emellanåt. Kände mig bara så träffad av ditt inlägg så jag va tvungen att skriva nåt! Jag har själv två barn i åldrarna 2 & 4 år och har också fått nån typ av "tvåbarnschock". det vanliga är väl att man får det i samband med förlossning men min har kommit nu hehe. det är en fruktansvärd intensiv period och man känner att man inte hinnner med sig själv ibland,min tanke just nu är: hur fasiken ska man orka dag ut och dag in? även om det är mysigt och roligt också så är det så himla påfrestande stundtals att man bara vill dra täcket över huvudet och försvinna. Det är inte bara en dans på rosor,och jag tror många tycker att det är jobbigt men inte vill prata om det. Och i dagens samhälle så är det så fruktansvärt höga krav från alla håll. Men det är bara att försöka kämpa på,man har ju liksom inget val. Man får hoppas på att det blir bättre :-) Ha det gott! MVH Maria