Dom hittarpå så mycket knasigt o kul så man kan ibland inte låta bli att fota dom mitt i allt.

Hörselkåporna är roliga när dom inte behövs, men mindre kul när det behövs ;)

Syskonkärleken lyser igenom och man myser till fullo, men det gäller att njuta för sekunden senare kan det vara över... det där lilla ögonblicket av total lycka för hipp som happ så är det ett gällt skrik följt av tårar.

I morgon ska vi på möte på dagis för att diskutera hur vi ska göra. "Syskon finner ofta trygghet med varann" sa dom på infomötet i juni, men jag tror att dom instämmer i att dom behöver lite space i från varann. Som det är nu så delas dom upp i smågrupper någon stund varje dag, men sedan ser dom varann heeela tiden. Jag förstår att dom blir galna för efter 8 veckors semester tillsammans med Daniel är vi ärligt talat rätt trötta på att ses heeela tiden. Man behöver lite egentid i bland och så ska det väl vara.

Men våra barn förstår nog inte varför dom är arga,

varför dom är trötta på varann och varför dom inte alltid just nu vill leka med varann.

Jag vet att det blir bättre. Allt har sin och faser man måste gå igenom här i livet, men tyvärr har båda tjejerna kraftig trots just nu. Men det vänder och hinner bli ännu värre till nästa år ;) Nä vars, men trotsen kommer o går.

Mina barn är fullt friska och jag är så tacksam över att få vara deras mamma, men även en mamma måste i bland få vara trött.....

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

TACK FÖR KOMMENTARER!!!

Det värmer att läsa att ni bryr Er om mig =)

och ytterliggare ett förtydligande; anledningen till mina problem med ischias och rygg är inte pga barnbärande, jag bär sällan på barnen just nu då dom är "stora" enligt mig. Det kan vara nån gång i bland i mataffär eller så som jag kan lyfta upp en utav dom, men Cornelia ca 18 kg och Nathalie ca 12kg klarar att gå själva.

Jag var visst inte så tydlig med att berätta att det troligtvis är för monotont jobb som är problemet =/

gute Nacht