Älskade barn

Fem månader idag. 

O för ett år sedan nu i dagarna fick vi veta att vi väntade tillökning. Vem hade kunnat ana då att de va ni som grodde. Våra A-barn som läkarna på neo sa. 

Tänk att gå från 2050 g till runt 7 kg på fem månader. Eller 1850 g till ca 7 kg. Helt otroligt. Vi pratade om det häromdagen o det är så svårt o förstå hur små de va. 

Vi pratade om våran tid på neo som trots allt bara var tre veckor men ibland kändes som en evighet. 

Cpap o navelkateter, syrgas och alla larm. Bulleribock som vi skoja o sa men i själva verket va bulliribin som mättes o avgjorde hur o när ungarna skulle till Bahamas. Fåtöljerna på neo där vi satt känguru Style. Kuvöser o värmebäddar. 

Tänk första gången dom lades ihop. Oj vad känslomässigt de va. Alla tårar. Jag minns jag grät när Mathias hade vart o handlat, o kom ihåg den rosa karamellfärgen till de stora barnens pannkakor. Jag grät när personalen va underbara. Jag grät när barnen gått ner för mycket eller tom. mycket. Jag grät med varje nytt besked. Jag grät när lakarna frågade om vi ville ta med våra A-barn hem. 

28/2 trodde vi de skulle komma. De va på tog för tidigt. Låg inne med dropp o fick sprutor som fick mig o må pyton. Fick mediciner o fick endast gå från säng till toa. 

Blev undersökt varenda dag o fick olika svar varenda dag. 2 cm , 4 cm. Norrköping, Linköping. Oj vilken lång vecka det var. Ovissheten. Ingen kunde säga nått. Till underbara dr Werner kom å kollade. Först ett Tul som sa att bäsarna vägde 1800 g vardera dvs +14% för den veckan. Hon betonade att dom inte hade förstått att de va två i magen utan de växte i sin egna takt ändå. Hon betonade att de inte skulle ligga kvar full tid o menade på att ligger de kvar till v 34 så vore det jättebra. Var då i v 30. 29+6 om jag inte minns fel.  Efter den kollen fick jag åka hem. 
Minns hur lycklig jag va över att slippa sjukhusmiljön. 

Åkte hem o fortsatte vila i våran soffa i vårat vardagsrum. Såg på våran tv o drack vårat kaffe. Som jag njöt. Detta var en torsdag. 

På fredagen hämtade vi hem döttrarna. Hade så mysiga dagar o njöt. Njöt av o ha dom nära. Njöt av o höra dom prata, busa, bråka. Måndag o tisdag kom med skola o dagis. 
Tisdagen var jag med Cornelia i skolan tre timmar o spela spel o åt mellis. Hade brödsmulor på magen efteråt då alls barnen var så fascinerade över magen. 
Sade hej då till världens gladaste o mest stolta dotter o lät pappan ta vid igen. 

Gick hem o tvärdäcka i soffan. Sov o sov o sov lite mer. 

Onsdagen kom. 12/3. Min namnsdag. O som vi hade sett fram mot denna dag då tvillinggruppen äntligen skulle starta. Kl 13 skulle vi vara där. Vaknade runt 8.30 o gick o morgonkissa. 
Kändes annorlunda så på vägen till sängen så tog jag denna;




Minuterna senare gick vattnet. 

Skickade meddelande till Mathias o ringde Johanna för å lösa delen med hur vi tar oss till förlossning. Vattnet fortsatte rinna. Hon va fem minuter bort o Mathias va i Kolmården. 

Det hela resulterade i att när jag är på väg nerför trappan med Johanna så står min prins med ett vackert om än nervöst leende redo att köra oss till sjukan. 

Blev avsläppt vid entrén o Mathias parkera bilen o bråkade med biljettautomaten. 

Stog o höll hissen o träffade en kvinna från min vattengympagrupp ( va ledare i 6 år) fick lyckönskningar o efter mycket om o men kom Mathias. Värkarna blev kraftigare o kraftigare o kom tätare o tätare. 

Hälsades välkommen av bekanta ansikten o fick ett rum. Så tittade dr Werner in o sa att de inte va så här vi sa att de skulle bli. Hihi. Underbara människa. Nä jag vet sa jag bara o log. 

Fick snygga kläder o ta på o en broschyr om kejsarsnitt. Väl förberedda på det va vi ju ändå då tvilling ett låg med huvudet uppåt igen efter att ha legat med huvudet nedåt nån vecka tidigare. 

Runt 11 rullade sängen med mig i ner. 

Mathias fick även han snygga kläder o jag rullades in i ett otäckt rum med välklädda gröna o blåa människor. 
Dessa ljud o dofter. Intryck o känslor. 
Fick bedövningen o kände hur benen somnade. Hetta o pirrande. Rädd. Nervös. 
De satte upp ett skynke o paniken kröp sig på. Illamående. 

Med Mathias bredvid lyssnade vi o väntade vi. 

11.33 hördes nått... Ett litet litet skrik.
Vår älskade lilla Sebastian. 

Mathias följde med honom ut o våra tårar rann. 

En halv evighet senare, eller typ två minuter 11.35 kom Jennifer ut. Inget ljud utan bara liten o fundersam på vad som nyss hänt. 

Två pyttebäsar. 

Våra pyttebäsar. 

Mer utförligt finns här; 
http://vickiz.blogg.se/2014/may/forlossningarna-2.html#comment

Mathias gjorde ett så underbart jobb så allt som hände där o då finns dokumenterat. Är så glad att ha denna underbara man vid min sida. 

Älskar min fästman o våra barn, 
Älskar mina döttrar o är så tacksam för hur livet blev. Fyra fina barn. Älskar dom alla så!!! 

7 år o två månader som mamma. 
5 år snart som tvåbarnsmamma. 
5 månader som fyrbarnsmamma. 
Älskar det. Omringad av kärlek. 
Rik är jag. 
Stolt över mina barn är jag. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback