Förstår att de e mycket för dom nu. 

Skolstart o dagis igen. Småsyskon o rutiner. Tider o passa o tidiga morgnar. 

Jag fattar. 

Men det jag inte fattar är varför. 

Varför måste man bli så trotsig. Varför måste man bli så bråkig. Varför blev syskonkärleken plötsligt så tydlig. Varför blev man så högljudd. Varför? 

Veckan har över lag gått väldigt bra o rutiner o vanor kommer snabbt igång. Men med två rabiata o smågalna barn som ska iväg på morgonen så är de ibland svettigt. 

O nu konstaterade vi ju även att de små med tillbehör vägde mer än jag trott. 

Förkyld liten kille. 

Men gla ändå. 

Sen upptäckte han att jag har nytt mobilskal för jisses så fundersam han blev. 

Jennifer är också lite snuvig men gröt är gottgott ändå. 

Tänk vad man kan älska sina barn. Trots alla idéer de får.