26 feb åkte vi in på förlossning för o kolla upp mina sammandragningar. Klockan va typ 22 på kvällen o de va inget allvarligt så jag fick en bricanyl för å lugna sammandragningarna samt frågan om jag ville ligga över eller åka hem. Svarade hem. 

Fick dock en återbesökstid på fredagen kl 9 för säkerhets skull. 

Blev inlagda o väl förberedda på att bus o bäs kan komma om 15 min eller 5 veckor. Ovissheten va skitjobbig. O sammandragningarna med. O säng-toa restriktionen va man rätt trött på med. Linköping lördag-måndag o så tillbaka till Norrköping igen. Total i chock när underbara Agneta Werner säger att jag får åka hem. Finns ingen anledning kvar o ligga på förlossning. Så tabletter, dropp, sprutor o kortison för barnens lungmognad lyckades till slut. Alla sa- varje dag som dom ligger kvar är bra så en dag i taget. 

Träffade en underbar kvinna som hjälpte oss de första dagarna o hon vart chockad när hon såg att vi va utskrivna för hon trodde verkligen att vi inte skulle åka hem utan tvillingarna. 

Fredag- tisdag hade vi Cornelia o Nathalie hos oss o de va underbara dagar då jag gav dom all min kärlek o överöste dom med mys o gos. 

Måndagen hade jag Nathalie hemma då hon gärna ville de. Tisdagen tog jag mig till Cornelias skola o va med henne där i två timmar o jisses va stolt hon va. O va mysigt de va o få va med i skolan. 40 ungar klappa magen o fråga om de va en bebis där inne osv. Hade brödsmulor på magen efter mellis då alla ville ta på magen. 

Åkte in på kontroll då jag tror slemproppen gick under måndag o tisdagen. Raggiga sammandragningar o efter att på lördagen trott att de va på g så vågade vi inte längre låta bli att åka upp. Sa på vägen att eftersom att de inte är dags o vi inte blir inskrivna idag så tar vi McDonalds på vägen hem. Sagt o gjort. Undersökningen visade inget fel eller onormalt men bus o bäs hade ju bytt plats igen. Nu låg pojken med rumpan ner o blockade utgången. Han skulle bara komma ut först. 

Vi tackade för oss o fick höra att vi var välkomna åter. 

Vaknade till runt 7 o tänkte näe du, sova mer vill jag. Gick o kissa o konstigt nog tog jag en magbild då... 

Varför tog jag den när jag slarvat alla andra veckor?! Intuition? 

Vaknade igen strax innan 9 o gick än en gång på toa o sen satte på kaffe. De kändes knepigt på toa minns jag nu. 

Gick o la mig igen i väntan på kaffebryggaren men kände hur blött de vart... Studsade upp o där vred någon på kranen... Jisses. 

Fick panik. Visste inte vad/hur jag skulle berätta för Mathias. Tänkte knappt men gjorde så här;

Förlossning sa att vi skulle komma in. Messade Johanna o fråga om hon va hemma då jag tänkte att Mathias jobbade i stan då vi kl 13 skulle på tvillinggrupp hos vår barnmorska. 

Tänkte att Johanna kunde hjälpa mig ner o sen skjutsa mig till Mathias, hämta upp honom o åka till sjukan. Hon va på g hem o blev så glad o ivrig när jag berättat vad som hänt. Mathias var inte i stan utan han var på väg till Kolmården så han sa till sin kollega att hon gick släppa av honom på parkeringen för barnen va på väg. 

Han slängde sig in i bilen som han ställt ut en vecka tidigare o åkte hem. 

Johanna kom efter kanske 10 min o hjälpte mig samla ihop mig lite o jag gick o yra efter vad mer som skulle med. Nöjde mig till slut så vi gick ner. Med handdukar både här o där pga vattnet. Sjukt mycket vatten... 

När vi sakta vanka ner för sista trappan så hörde vi dörren öppnas. Där stod min prins. Jätteglad o småblek. Inte konstigt. 

Vår stora bil stod parkerad utanför så vi slängde in oss i bilen o åkte upp. Sa hej då till Johanna nånstans där med. 

Blev avsläppt vid dörren på förlossning o så åkte Mathias o parkera. 

Parkeringsautomaten bråkade med honom o tid tog de. Till slut kom han. Vi åkte upp i världens långsammaste hiss o plingade på. Blev insläppta o mottagna o sedan såg vi Ulrika, en bm vi haft veckan innan. Hon följde oss till undersökningsrummet, samma som vi låg i kvällen innan. 

Satte på oss ctgt o lät oss ligga med den igång x antal minuter. Sen kom en läkare in o ville kolla med ul hur dom låg o pojken låg o tvärblocka utgången. Därefter kände hon efter hur läget låg o jag va öppen 4 cm. För er som inte har barn så kan man krysta ut ett barn när man är öppen 10 cm. 

Agneta Werner, samma kvinna som skrev ut mig 6 dar tidigare tittade försiktigt in o sa - lilla vän så här skulle du ju inte göra. 

Näe, jag vet de men dom lyssnar ju så dåligt. 

Sen va de igång. Klockan va ca 10 när Werner eller Ulrika sa att de blir ett kejsarsnitt. Dom skulle ringa o kolla med dom o återkomma om tid o så. Kände mig nånstans relativt lugn. Nervös, glad, sprallig. 

Fick lite förberedande dropp o ingång satt i handen o fick snygga kläder o ta på mig. 

Rullades i väg nån gång runt 11. Långa korridorer. Tårar. Nervöst. Massa lampor o nån hiss. In på en avdelning. Annan känsla. Konstig doft. Fick pussa mathias då han skulle byta om. Svaga människor ligger i sängar. Dörröppnare. Sista dörren. Panik. Människor i gröna o blå kläder. En kvinna stod helt still med händerna i hop framför kroppen o log. Såg alla henne. Fanns hon på riktigt. Hon stog bara där när alla gjorde något. Konstigt. Förberedelser. Mathias kom tillbaka.  Narkosläkare talar om vad han ska göra. En sköterska med lugna ögon säger tryggt att jag ska säga till om jag mår annorlunda eller nått. Rädd. Konstiga dofter. Konstiga ljud. Massa röster. Ryggmärgsbedövning. Ont som fan men gick snabbt över. 

-snabbt över till rygg innan benen försvinner , sa han som satte bedövningen. Varmt. Stickande känsla i skinkor o sakta ner i benen. Otäckt. Som en sovande fot stickande. Blev kontrollerad om bedövningen tog. Nypt o tvättad. Fick ett täcke över mig så jag inget skulle se. Mathias tryggt bredvid mitt huvud. Undrar hur de ska gå. Klarar dom sig nu. Ska de kännas så här. Ska jag må så här. Sa till om illamående. Gick medicin i handen. Syrgasmask över näsan. Hörde Ulrika o Agneta på andra sidan. Ser bara tyg o ögon. 

Då kör vi. 

Tittade på Mathias. Kände inget i magen men dom röck o drog o hela jag skakade. Mathias satt intill. Med kameran. Glada röster i rummet. Lugn personal. Hörde dom prata på andra sidan. Där är rumpan sa nån. Så bra sa nån. Va stor sa nån. Gråt unge. Vi hör inget. Livrädd. Panik. Skrik unge. 

Ungen skrek. Vi grät. Tittade på varann. Total lycka. Tårar spruta. Överlycklig. Titta här är er son sa nån. Vände på huvudet o såg en miniatyrbebis. Så fin han va!! Kärlek. 11.33. 

Mathias pussade på mig o följde efter vår son som vi bestämt. 

Operation fortsätter. Tonläget ändras något. Lite mer stressad känsla. Massa fostervatten. Splats. Va gör hon där sa nån. Handen ligger så sa nån. Dumt sa nån. Slit o drag. Känns i revben att dom va långt upp. Känner inget. Skakar massor. Känns som 20 min passerat. Vaggas när dom rotar efter flickan. Nu så sa nån. Rumpan först sa nån. Skrik unge. Fint sa nån. Gråt unge. Panik. 

Var är mitt barn. Hör inget. De gick fel tänkte jag. Här är din dotter så nån. Vänder på huvudet o får se vår dotter försöka skrika men utan ljud. Lycka. Kärlek. Glädje. Dom är här. Komplett. 11.35. 

Blir ihopsydd. Gråter. Vet inget. Mathias tittar ut. Kärlek. Ler. Jätte trött. Skakar massor. Ser mathias i fönstret. Ger två tummar upp. Bryter ut i gråt. Totalt. Ser dom gå. Fryser. Vill sova. Är så trött sa jag. Helt normalt. Sov du sa nån. Somnade. Färdigt sa någon. Redan sa jag. 12.00

Blev ompysslad o fick hjälp o byta säng då dom sprutat i nått i min rygg som gjort mig förlamad. Hade gärna hjälpt till sa jag. Glada ögon runt i kring. 

Blev utkörd i säng samma väg som vi kom ifrån. Blundar. Trött. Korridorer o lampor. Hiss. BB. In på rum 44. Välkomnad. Vila en stund så hjälper vi dig om en stund. Slumra till. Vakna. Ringde mamma. Ringde Johanna. Trött. Jättetrött. Vinkar på tårna. Stickningar. Trött. Vilar. Går igenom i huvudet vad som hänt. Dom är här nu. Nu är jag fyrabarnsmamma o Mathias är pappa. Underbart. Älskart. Trött. Somnar. Vaknar när de kommer sköterskor. Dags o ta på sig. 

Mör. Viftar på tår o fötter. Släpper bara bedövningen lite mer så kanske jag kommer ner till barnen. Underbart. Trött. 

Skiftbyte. 

Tre personal kommer in. En börjar försiktigt prata. Veronica tog över. Varför är du här? Vadå sa jag. Vill du inte va nere hos dina barn? JOoO!!! 

Dom skulle bara hälsa på de andra patienterna så skulle dom hjälpa mig ner. Glädje! Total lycka! 

Dom kom tillbaka. Ska vi åka ner? Hemskt gärna. Då åker vi sa Veronica. Nervös. Livrädd. Vad väntar. Korridorer. Hiss. Korridorer. Dörrar. Trångt. Bebis i kuvös. Hon hade lite feber. Massa tårar. Total lycka. Kärlek. Liten. Jätteliten. Så vacker. Med cpap, aka snabel. Svårt å röra. Vågade knappt röra. Mys. Såg pojken på andra sidan rummet. Ville dit med. Blev körd i sängen hela tiden. Mys. Kärlek. Såg honom ligga där. Så pytte. Vacker. Med cpap. Våga röra. Så liten. Vill du hålla sa nån. Absolut sa jag. 

Komplett. Kärlek på högsta nivå. Vi är en familj. En son, tre döttrar o en otroligt underbar man. Så imponerad över hur han höll ihop denna dag. Så stark. O fotat massor åt hans bild galna sambo. 

Älskar dig av hela mitt hjärta. Vi har de rätt bra du. 

När detta inlägg publicerades så vart tvillingarna Jennifer o Sebastian Rydberg Hansen 1 vecka. 

De föddes i v 30+5. Sebastian vägde 1850 g o var 43 cm och 

Jennifer vägde 2075 g o var 44 cm. 

Vi älskar Er så! O som era systrar längtat. Ni är efterlängtade.