Sen hälsade jag på min farfar med som bor två våningar upp på äldreboende... Fy fan vilken väg han vandrar. 

Har aldrig haft bra kontakt/ starka känslor till min farfar men hans öde önskar jag ingen. 

Idag va nog en "dålig" dag... 

Jag kom dit med bäsarna o sa hej... Han tittar på mig o frågar om de är mat nu. Min farfar kände inte igen mig... 

Trodde inte jag skulle känna så då han ärligt inte stått mig nära nån gång i livet. Men fy fan... 

Demens o cancer är ju vidrigt. Riktigt jävla vidrigt. 

Han hade cancer för flera år sedan. En form som väldigt få överlever. En sån då chansen o leva efter fem år är bara några få procent. Han va en av de procenten. Sedan dog min farmor... 

Tror glädjen försvann med henne. 

Idag tittade han på mig med tomma glansiga ögon. Jag förklarade vem jag var o visade bäsarna. Igen. 

Han sa eller gjorde ingenting. 

Bara satt. 

Är de ett liv? 

Nä, fy tusan. Inget sätt o leva på de där inte. Gav honom en puss på vardera kind o sa adjö. 

O en slängpuss då han faktiskt följde oss med samma tomma glansiga blick. 

Nästa helg ska vi dit igen då han snart fyller år. Han har sagt att de e hans sista födelsedag i typ 30 år... Men nu är jag rädd att de kanske är så. 

Har två underbara härliga tjejer i mitt liv som kämpar mot cancer med. 

Fy fan säger jag bara. 

Dessa underbara kvinnor är runt min ålder o två barn var. De båda är glada positiva framåt o väldigt sociala. Rent ut sagt underbara. 

Va fan!?!? 

Ska de va så här?! 

Ena tjejen började sitt helvete med bröstcancer. Nu lever hon utan bröst. Hon lever nu också med cancer i skelett o kommer ha de i resten av livet. 

Den andra tjejen började sin helvetesresa i livmodern. Hon har frajtats o kämpat tom. mot hajar ;) 

Utan livmoder lever hon idag o vet att hon inte kan vinna mot sin helvetes motståndare. 

Fy fan... 

Jag var så impad över dessa tjejer när jag umgicks ofta med dom. Jag tyckte de va underbara o glada jämt. Vi har skrattat då många gånger tillsammans o ni har båda gett mig minnen för resten av mitt liv. 

Ni är underbara. Ni är riktiga kämpar. 

Är så stolt o glad över att få vara er vän. 

Vilket konstigt o långt inlägg de blev... Behövde visst få ur mig lite... 

De underbars kvinnor jag nämner har varsina bloggar förresten... 

O se nu till o undersöka er där ute. Gör cellproverna o kläm på era bröst efter knölar. Vill inte att fler vänner ska drabbas av detta hemska öde... 

Kram till er alla o en stor sådan till 

Becky o Mia. <3<3