26 mars
Dagen då min livmoder ska opereras bort. Dagen som jag väntat på i typ 20 veckor. Sen samtalet den där fredagen i november har inte en enda dag passerat utan tankar, oro, väntan o stress. Var på inskrivning den 12 feb och fick då veta att operation skulle ske inom 3-5 veckor. Inte ens de kunde gå min väg men i tisdags ringde jag till operationsplanerarna och fick veta att vi har ett datum. Kallelsen kom i brevlådan i onsdags. 26 mars är det hysterektomi.
Trodde bara de skulle va skönt o veta när de skulle bli av men nu kom istället oron. Tankarna på operation, läkningen, smärtan, ekonomin, allt de praktiska.
Vill bara ha maj nu.
Många jag pratat med säger med ett leende o lättsamt skratt att Ja du ska ju inte ha fler barn ändå du som har så många.
De kanske jag inte skulle eller ville, men det hade varit mitt val. Det är ju mitt liv. Men nu tas det valet bort. Dom bestämmer att livmodern där mina barn legat o grott i mig ska bort. Det är en sorgeprocess oavsett om man har 0, 1 eller 4 barn.
Förstår att man inte förstår, men snälla, tänk er för. Så tacksam för alla stöttande ord o peppande kommentarer... men jag sörjer. Jag är rädd.
Ikväll slog det mig att det dessutom är en operation där jag ska vara sövd i typ 2 timmar. Finns risker i det med, även om det är en vanlig operation som de gör dagligen. Men jag är rädd... livrädd.
När tvillingarna va en vecka sa jag att jag hellre föder 10 barn vaginalt utan bedövning än att genomgå ett kejsarsnitt till... o jag vet. Nathalie är född utan bedövning. Livrädd över att plötsligt inte kunna ta hand om mig själv... mina barn kommer högst troligt få vara lite extra hos deras pappor så jag får läka i lugn o ro. Det är jag så tacksam för. Men saknaden kommer knäcka mig...
Sen de praktiska då... lyfta max 2 kg på 4 veckor... mina matkassar när jag storhandlar väger typ 10.. tvätten väger en hel del med. Tur jag har familj o vänner som ställer upp o hjälper mig för annars skulle jag inte klara det. Men det skapar stress. Att inte kunna själv. Van att göra allt själv ju... monterade ju ihop tvillingarnas våningssäng helt själv för lite mer än en vecka sen. Jag är inte van att behöva be om hjälp.
Fick dessutom i går ett ömt ca 4 cm långt streck på bröstkorgen o en öm knöl i bröstet... ska ringa vårdcentralen i morgon i fall de e en propp men jag bryter snart ihop. Räcker det inte nu? Hur mycket skit o problem ska man behöva ta genom livet?
Mitt liv blev inte alls som jag hade tänkt mig... jag hade tänkt mig en kärnfamilj, villa o leva lyckliga i alla dar... De blev inte så. vi var inte rätt för varann. Träffade en ny man o vi fick tvillingarna. Där svalnade kärleken tyvärr o vi skilde oss. Nu har jag levt själv i 1 1/2 år och klarar mig riktigt bra... men det var inte såhär de skulle bli.
Älskar mina barn så otroligt mycket o utan dom vet jag inte vem jag skulle va. Dom gör mig hel. Dom gör mig lycklig. Dom är mitt allt.
Nu är de fokus operation. Fokus Jag. Fokus komma tillbaka till god hälsa snarast så jag kan vara den där duktiga o glada mamman som jag faktiskt är... men utan oro o rädsla o väntan.
Jag är trött. Jag vill inte vänta mer. Jag vill inte känna så här. Jag vill ha maj.
Kommentarer
Trackback
