Kommit i ordning rätt bra nu, även om vi inte är helt klara ännu... Lite hyllplan o backar ska införskaffas så leksakerna har sin plats. 

Men i går va de 3 mån sen ingreppet så jag tänkte de va läge för en bild. 

Har ju gått upp en del de sista halvåret... slutade röka 29 okt, blivit kär o nu sambo... Ja ni vet ju hur de e...men snart ska jag ta tag i de... långpromenader o framåt sommaren ev prova jogga lite lätt. 

Ta hand om er 

Rätt coolt egentligen vad kroppen klarar. Jag menar 4 barn varav 2 samtidigt... kejsarsnitt -14, hysterektomi -19 och muskeldiastasoperation -20... 

Inte konstigt man är o varit trött i rygg o haft krämpor. 

Längtar till jag får börja jogga igen nu... läste 6 mån nånstans men tänkte prova lite typ om nån månad eller 2... 

Här i Sverige hamstrar vi mat o tänker på oss själva. Var o handlade kattmat i går för den var slut hemma... tomt på var o varannan hylla. 

Toapapper, köttfärs, mjölk, pasta... tänker på våra pensionärer som är i riskgruppen. Vad ska de äta om alla bunkrar för att överleva under Corona. 

Snälla ni, tänk er för och sätt er lugnt i båten. Vi måste hålla ihop o bry oss mer om varandra nu. 

Vi lever i Sverige... ska rätt mycket till att vi svälter ihjäl. Skärpning.

V 2 hade man ont och v 3 ont men hanterbart o v 4 var de vila o återhämtning... 

Att få slippa 2 dygn med den värsta smärtan va ju lyx. Kunde ju va uppe o gå redan på kvällen. O dessutom trevlig medicin som tar bort de värsta med. Tacksam att de finns men drar mig för att ta dessa. 

Dock otroligt glad att jag hade sådan medicin hemma nu i helgen. I fredags stod jag o Jennifer o fixade en överraskning till Mathias. 

Sen slog blixten ner i min rygg... herre jävlar vilken explosion... Ryggskott. Mitt första... vidrig smärta. 

Visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. Stackars barn så nervösa, osäkra o rädda de blev innan jag lyckades förklara vad som hänt. 

Så när Mathias o hans brorson kom hem med maten så låg jag halvdöd i soffan o ville bara gråta. Haha, helt sjukt.. 

Lördagen åkte Mathias till jobbet o sen till sthlm o hjälpte en kompis att flytta... fick be min mamma komma hit o hjälpa mig för jag hade inte klarat mig själv ett dygn med 4 barn. Tack mamsen. Älskar dig. 

I går åkte barnen igen o jag kände hur matt jag va... jisses vad smärta tar energi. 

Nu laddar jag upp igen då jag idag kan gå utan att smärtan strålar genom hela kroppen. Några småhugg/låsningar men hanterbart. På fredag börjar jag jobba igen efter 1 mån sjukskriven. Ska bli skönt att få en normal vardag igen. O tur i oturen att ryggskottet kom under sjukskrivningen för när detta är över vill jag inte va hemmamed pga smärta. Eller sjukdom. 

Vet inte om ryggskottet var en reaktion av kroppen efter op med tanke på dennes omfattning. Använder plötsligt muskler som inte fungerat som de ska på mååånga år. Nu jäklar ska jag bygga muskler. Nu ska jag äntligen träna så som jag velat men inte haft stabilitet o ork till. O med ork menar jag inte soffpotatis, utan att min rygg faktiskt inte orkat. 

Nu jäklar ska jag bli stark. 

Ta hand om er. 

Är så himla kär o lycklig.

Cellförändringarna kvarstod för övrigt efter sista kollen... låggradiga dock så nu ansåg gyn att det räcker att kollas om ett år igen som först. Skeptisk till deras beslut då jag hellre blivit kallad igen efter 6 mån för att få veta vart åt de lutar... 

Man kan ju leva med cellförändringar i uppåt 10 år utan att det blir cancer... men jag har passerat 5 år nu. 5 år med växlande cellförändringar.  Höggradiga, låggradiga o en av alla kontroller inga alls... 

Men nått roligt jag fått vara med om... har ju lidit av Muskeldiastas ändå sen Cornelia föddes... samt så hade jag 2 bråck o lite överskottshud...  den 18 dec beviljades jag operation av en underbar läkare på ViN.  Och den 13/2 var de dags. Allt flöt på riktigt bra o alla va jätterara mot mig. 

2 dygn låg jag inlagd med EDA och kateter. 

Sista morgonen råkade nån dock överdosera mig en aning så de blev rätt obehaglig ofrivillig fylla i några timmar.... höll på att svimma de 2 ggr jag försökte sätta/ställa mig upp 😂 De va faktiskt bland de mest obehagliga jag upplevt nånsin... 

Sedan dess har jag varit sjukskriven så i dag är de 3 veckor... 1 vecka kvar. 

Läker bra men man har ju skaplig smärta första tiden o sedan är man konstant trött... antar att det är att kroppen jobbar o läker, men oj så trött... 

Lägger in lite bilder... 

Före 

Efter på sjukan

Efter några dagar hemma. Med blåmärken i låren efter blodförtunnamde sprutor.. 

Yttre plåster borta.. 11 dagar efter op.

Kirurgtejp borta. Nya naveln fick visa sig. 14 dagar efter op. 

3 veckor efter op. 1 v med gördel/ mammatrosor som hjälper att hålla magen på plats då det svullnade till ordentligt efter ca 14 dagar. Fickhämta en gördel på sjukan men den var så otroligt obekväm efter 3 dygn så jag köpte ett par shaping pants eller va de kallas. 

Så om 1 v börjar jag jobba igen. Känner mig rätt redo för det, bara tröttheten ger sig men de gör de nog när vardagen är här igen. 

Har ni frågor funderingar eller tankar så hojta till så hoppas jag kunna svara. 

Vickiz_83 På insta, men inte lagt ut denna resa i bilder där... 

Hata är ett starkt ord o jag försöker undvika det... men nu är det över 5 år sen jag fick veta om mina cellförändringar.  Sen att det här varit höggradiga ena gången o låggradiga andra osv har liksom inte spelat mig nån större roll... de finns där. De är i min kropp. Nått som inte ska finnas. 

I mars tog de bort livmoder äggledare o livmodertappen. Har kvar äggstockarna o klarade mig därför ifrån klimakteriet. Alltid nått i eländet. 

Men när läkaren ringde mig en måndagskväll kl 18 o sa att det inte fanns några cellförändringar i den bortopererad livmodern blev jag rätt chockad. 

Sen kom jag på att de fortfarande kan finnas i mig. Väntan kvarstår. 

Läkaren talade lugnt om för mig att i september skulle jag komma för ett nytt cellprov o se hur allt låg till då. 

I september. 

Tyckte de kändes väldigt långt bort så jag bad henne göra allt hon kunde för att få mig kallad i augusti efter semestern i stället. Hon lovade inget, men skulle försöka. 

För ca 3 v sen började jag känna att de va jobbigt för september va ju över o förbi o ingen kallelse hade jag fått. 

Loggade in på 1177 o bad om att bli kontaktad då jag önskade en kallelse omgående efter läkarens ord om september. 

Min läkare svarade dock inte, men en småsnäsig sköterska gjorde de med orden - du står i kö men det är rätt lång väntetid på cellprovstagning nu. Wtf. 

Jag har opererat bort min livmoder pga cellförändringar!! Jag är 36 år gammal o har genomgått denna hemska operation o vill hemskt gärna veta att det inte var förgäves. 

Blev lite chokad yror jag, men häromkvällen fick jag nog. Blev arg o riktigt förbannad på hur illa de skött allt vad gäller detta. Inför op, efter op, bemötandet på avd efter uppvaket osv osv. 

Loggade ännu en gång in på 1177 o nu var jag inte jättesnäll i mina ord för nu jävlar ska jag ha en tid o det är nu. 

Min mobil pingade till i dag. Nytt brev i kivra från Region Östergötland.

1 november ska jag ännu en gång få träffa överläkaren. 

Att man ska behöva stångas o bråka för att få hjälp utav svensk sjukvård gör mig förbannad. O de gäller ju inte bara vården... arbetsförmedlingen o försäkringskassan förminskar ju människor dagligen. 

Är de nått jag inte klarar av så är de folk som klappar mig nedvärderande på huvudet o kör en Lilla gumman. 

Nä fy fan. Nu har jag väntat färdigt. Ge mig svar. 

Tack för ordet o kärlek till er alla. 

Det hela gick bra.. höll på att dö av tristess hemma i soffan men vänner o familj kom o pigga upp ganska bra så sällskap hade jag ju ofta. Men man kan inte föreställa sig hur handikappad man blir med avskurna magmuskler... 

Fick ju åka hem dagen efter operationen, med endast 4 morfintabletter... räckte i 2 dar sen fick jag åka upp till avdelningen o hämta ut mer. O värken höll i sig ordentligt i två veckor o v tre va jag klart nedsatt o begränsad i all rörelse. V 4 gick jag lite promenader o kunde stå rakryggad. Efter 4e veckan började jag jobba men blev inte heltid de första dagarna då smärtan o stelheten tog över.. 

Nu är de som sagt över 6 månader sedan..  Det ingrepp som jag fortfarande inte vet om det lyckats. En överläkare från gyn ringde mig några veckor efter operationen och meddelade att provsvaren hade kommit. 

Det visade inga cellförändringar. Inga alls i hela livmodern. Så sa hon att jag skulle bli kallad på nya cellprover o provtagningar i september... nu är vi i oktober o jag har fortfarande inte fått nån kallelse... 

Bad dom via 1177 att återkomma med ett besked om tid o skrev in läkarens namn. Hade ju helst pratat med henne då hon lovade att försöka få en tid till mig i augusti då jag är brutalt trött på denna väntan o oro. 

fick ett meddelande av en sköterska att jag minsann fick vänta på min tur o att det är långa köer...... HALLÅÅÅ?!  

Jag har levt med cellförändringar i över 5 år nu o vill veta.... vänta på min tur?! Jag har väntat nog. I morgon är skola o dagis stängt o vi är lediga. Då ska jag ringa o se va fan de e som händer.

Sen måste vi ringa tandläkaren med då Sebbe för 26e gången (säkert lågt räknat) slagit i munnen o har lösa tänder... eller lösare... 

Hoppas ni har en fin torsdagskväll. 

Kom in runt 7.00 o förbereddes. Klädde om till finfina sjukhuskläder o blev visad till ett väntrum. De satte på lite extra värme då jag nervositet frös så jag skaka. 

Sen fick jag gå vidare in i operationssalen o lade mig på britsen. När alla hade hälsat så sattes det en infart i armen o när sköterskan förstod min nervositet så gav hon mig lite lugnande direkt. Sen blev ryggmärgsbedövning satt och inte många minuter därefter sövdes jag ner. 

Operationen tog runt 1 1/2 timma o allt hade gått bra enligt läkaren. Var lite trött på uppvaket så kom inte till salen förrän runt 14. 

Har vart uppe o stått o mår okej. Får bra med smärtlindring och har en underbar rumskompis. Fick dessvärre en till här på kvällskvisten, men hon var så grinig, tjurig, omöjlig så personalen löste ett eget rum till henne... Tack o lov. 

Nu är de dags att blunda en stund så får vi se hur natten blir. 

Ta hand om er. 

Min livmoder har fyllt sitt syfte, men ändå är de en sorg.. att det inte längre är mitt val. Cellförändringarna fattade ett beslut åt mig. 

Jag är färdig med barnafödande o de visste jag ju innan "domen" kom. Men ändå... o det faktum att man i detta sorgearbete ska dela korridor med lyckliga nyblivna föräldrar o deras nyfödda bäsar... sjukt... verkligen sjukt. 

De som fått missfall, gjort abort, genomgått hysterektomi delar korridor o matsal. Det tycker jag är bisarrt. Helt sjukt. 

Minns när Cornelia låg i min mage o jag fick en jätteblödning o vi trodde vi förlorat henne... ja vart fick man åka då?... gyn, avdelningen som delar lokaler med bb. 

Jag är så tacksam o glad över mina 4 underbara barn. De är mitt liv. De är mitt allt. Vet inte vem eller vad jag vore utan dom. Älskar dom så otroligt mycket o känner stolthet över att jag fått äran o vara deras mamma. Deras trygghet. 

Jag är långt i från perfekt, men jag gör mitt bästa. O de växer upp o blir riktigt goa ungar.  

De växte i mig, i min livmoder, som de imorgon kommer plocka ur min kropp via samma snitt som tvillingarna föddes genom. 

Så en vecka efter de föddes att jag hellre föder 10 ungar vaginalt utan bedövning än att genomgå ett kejsarsnitt till. Haha, nu gör jag de igen men utan en unge som belöning. Men med hälsan i behåll. 

Vill tacka er alla för fina o stärkande ord, alla kramar, all peppning. Ni är alla guld värda. 

Hoppas jag orkar skriva några ord i morgon, men lovar inget. 

Klockan 7.15 ska jag infinna mig på operation så tänk gärna på mig. Stor kram till er alla ❤

Trodde bara de skulle va skönt o veta när de skulle bli av men nu kom istället oron. Tankarna på operation, läkningen, smärtan, ekonomin, allt de praktiska. 

Haha, gick ju så där bra då den trevliga kvinnan meddelade mig att jag inte alls skulle prata med någon på gyn utan operationsplanerarna. 

Pga min situation så känner jag ändå att jag behöver jobba... och då jag tänker att antibiotika gör en bra så jobbade jag i måndags... eller försökte... gick fram till lunch. I tisdags blev jag hemma. Provade igen i onsdags o kände att de va hanterbar men så snart jag kom hem slog de till igen så så snart ungarna hade fått mat i magarna så däckade jag på soffan. Torsdag orkade jag bara fram till lunch igen o insåg att antibiotikan nog inte funkar som den ska så jag bokade en akuttid.... 

Hon tyckte de lät bättre på lungorna men då jag med av en sån smärta som jag aldrig upplevt förut o knappt kunde röra mig utan att gråta av smärta så höll hon med om att antibiotikan inte lyckats bekämpa bihåleinflammationen. Så nu har jag ätit mediciner o sprayat nån nässpray o tagit mollipect i en vecka... o ska visst fortsätta i 10 dagar till... 

Jag tycker det här är så galet jobbigt... inte det faktum att jag är sjuk (även om smärtan i panna o bakom ögonen stundvis är brutal) men att vara borta från jobbet... o att inte veta hur jag råddar runt ekonomin de kommande månaderna är sjukt påfrestande psykiskt... inte så att man har mindre räkningar eller att vi behöver mindre mat... och när jag dessutom vet att jag inväntar en operation med efterföljande sjukskrivning... nä fy va jobbigt de e just nu... 

Sen att barnen inte fått nån direkt mys o mammatid denna vecka heller känns ju i mammahjärtat... har varit så trött o haft så ont... måtte det vända iom denna kur nu så jag får återgå till o vara mig igen... denna trötta ynkliga o ledsna person jag är nu vill jag inte veta av igen... 

Ta hand om er o njut av livet... och ska ni nånsin få lunginflammation så nöj er med enbart det... att lägga till bihåleinflammation va dumt... 

Har ju som ni vet levt med cellförändringar i mer än 4 år nu och för några veckor sedan ringde min läkare och sa att de va dags för en operation nu. 

Hysterektomi... 

De vill ta bort min livmoder.

Jag är helt klar med barnafödande så inga problem egentligen. Och efter denna operation hoppas jag att oron försvinner. Och riskerna för att cellförändringarna ska övergå i cancer med.. 

Men vägen dit är lång... Vi pratar en sjukskrivning på 2-6 veckor och då gäller det att inte bära tyngre än 2 kg.... 2 kg!!

 Kan alltså inte ens köpa hem mjölk o kaffe själv på en månad.... 

Barnen... hur ska jag klara o hjälpa dom med allt vad gäller vardag... visst nu är dom ju stora nog o klär sig själva osv men småsakerna.. 

Tvättstugan... Hur ska jag kunna tvätta om jag inte får bära...  

O ekonomin sen... den skrämmer fan skiten ur mig... Hur ska man få ihop allt... 

Det är bara skitsaker  egentligen men som ensamstående 4 barnsmamma så tänker man för mycket... försöker se positivt på det hels, jag menar inga preventivmedel, ingen hoppsan o ingen mens... Bara önska vi kunde snabbspola lite så jag kan lägga detta bakom mig nu.